Var ett tag sedan jag skrev något sist. Tänkte att jag skulle starta direkt med att sticka ut huvudet i bisvärmen och prata mig varm för något tråkigt (tjat) och om inte dissa så i.a.f. ifrågasätta något trevligt (att allt är relativt).

Jag är ute en hel del i organisationer och arbetar med stress och effektivitet. Personligen ser jag dessa två aspekter av arbetslivet som så tätt sammanflätade så att det är omöjligt att prata om den ena aspekten utan att beröra den andra. Om du ökar din effektivitet och får rätt saker gjort på kortare tid så innebär detta att du får längre tid för återhämtning och minskar riskerna för sjuklig stress. Samtidigt är det så att när du är stressad så är du sällan särskilt benägen att jobba med aktiviteter som planering och rationell bedömning som skulle öka sannolikheten till att du fick rätt saker gjorda i rätt tid.

En central del i mitt arbete handlar om att lära ut strategier för att öka effektivitet och hantera stress samt att hjälpa organisationen att implementera de rätta förutsättningarna för detta. Det är oftast väldigt lätt att få en grupp åhörare att visa ett stort intresse för båda dessa områden. De flesta ser det som befogat att arbeta med både sin egen stress och effektivitet. Den stora utmaningen handlar istället om att få folk att börja förändra sin egen strategi, detta oavsett hur dåligt den fungerar idag.

Hur kan det vara på det här sättet?

Att folk inte fortsätter med beteendeförändringar när de väl har börjat kan förklaras av att de kortsiktiga effekterna av beteendeförändring sällan är tillräckligt förstärkande. D.v.s. du blir inte mindre stressad den närmaste timmen efter det att du stängt av din mailfunktion i mobilen även om det i förlängningen gör att du får mer tid att prioritera viktiga mail före mindre viktiga.

Men varför är folk inte villiga att prova en första gång trots att vi enats om att problematiken är verklig och angelägen?

En viktig kugge i att börja ett nytt beteende är någon form av negativ förstärkning. Negativ förstärkningar handlar om de saker vi gör för att slippa ett obehag. I fallet med att prova ett nytt beteende kan den negativa förstärkningen vara omvärldens reaktion, dvs att det inte är OK att inte ens försöka. Denna negativa förstärkning kan vara en chef, kollega (eller konsult) som på ett tjatigt sätt ställer den obekväma frågan “har du gjort det än?” och efter ytterligare ett tag ställer den ännu tjatigare frågan “varför har du inte gjort det än?”. Självfallet är berömmet och uppskattningen viktig i det skede som handlingen verkligen är utförd men tjatigheten fyller en viktig funktion i att ta sig dit.

Ett motstånd som de flesta av oss har, mot att vara tjatiga, ligger i att vi är oroliga för att ta oss in i en privat sfär där vi inget har att göra. Mycket av det jag pratar om vid föreläsningar brukar mötas med nickanden men med kompletterande kommentaren “det är väl individuellt?”. D.v.s. det har väl ingen annan någon rätt att lägga sig i.

Här vill jag lägga mig i. Det är här vi har ett motstånd mot förändring. När vi säger att det är individuellt så säger vi också att det är ett område där vi avsäger oss uppföljning och återkoppling.

För i sanningens namn är det verkligen relativt om man klarar sig på 4h eller 8h sömn per natt? Om man arbetar effektivare genom att endast läsa mail på bestämda tider eller när helst de kommer in? Om man är effektivare i en miljö med ständiga distraktioner än i en miljö utan distraktioner?

Utan att hävda att alla är lika så vill jag påstå att om vi skall genomföra en insats riktad mot beteendeförändring så måste vi också kunna peka ut vilket beteende som gäller samt inom vilka marginaler en godkänd prestation rör sig. På samma sätt som att en person som skall äta nyttigare skall prioritera en frukt snarare än en påse chips som mellanmål.

Skall organisationer bli mer framgångsrika i arbetet med stress så måste vi normalisera (i motsats till individualisera) vissa strategier. Normen är att vi inte skickar mail efter 18 och på helger, normen är att vi inte är tillgängliga närsomhelst, normen är att vi bryter för lunch…

Normer är inte garanter för att beteenden följer dessa utan normbrytande beteenden kommer förekomma. Skillnaden blir i hur vi (chefer, kollegor eller konsulter) kan följa upp och ge återkoppling. Har du gjort det som förväntats? Varför har du inte gjort det ännu?

Annan åsikt?