Det är sällan min ambition det är fel på då jag kring midsommar konstaterar att antalet löprundor, sedan vårens antåg i mars, stannat på den föga imponerande siffran av fem. Ambitionen har precis som tidigare år varit att försöka komma ut en två till tre gånger i veckan för en kort men nyttig löptur. Det är inte heller bristen på engagemang som är problemet utan jag har tvärtom en stark övertygelse att regelbunden motion är en viktig del i en 40-årings välbefinnande och långsiktiga hälsa.


Även i arbetslivet stöter vi på samma fenomen. Från ledningshåll har ett eller flera nya beteende identifierats som skall vara till gagn för organisationen och dess förmåga att genomföra sitt uppdrag. Förvisso är kanske ambitionen och engagemanget mindre laddad med positiva känslor hos den person som skall förändra sig i organisationens tjänst men den intellektuella förståelsen finns ofta där. Även om det är tråkigt så förstår vi varför vi måste börja göra saker som att dokumentera, rapportera eller bära säkerhetsutrustning. Men problemet är likadant här – den goda ambitionen och förståelsen av anledningen är inte alltid tillräcklig för att få oss ändra våra beteenden.

Men vad är det som gör det svårt?

Inom beteendepsykologin brukar vi prata om Response Cost & Benefit Ratio, vilket enkelt uttryckt innebär att när kostnaderna för ett beteende är större än de vinster det genererar så kommer beteendet inte att upprepas. Så länge kostnaderna i form av tristess, krånglande rapporteringssystem och tidsförlust är större för att dokumentera arbetet än vinsterna i form av visad uppskattning så kommer motivationen för att fortsätta med beteendet att minska.

På samma sätt kan den vikande joggingfrekvensen hos undertecknad förstås då kostnaderna för aktiviteten är: 1) avsluta kvällsaktiviteter (frustrerande); 2)klä om (omständigt); 3) tar tid från resten av kvällen; 4) plågan av att springa; 5) duscha (omständigt, tar tid). Vinsterna är dock endast: 1) jag är nöjd när jag är färdig.

Ett sätt att försöka påverka ration är att tillföra något på vinstsidan. Ur organisationens perspektiv kan det vara belöningar kopplade till övriga ersättningssystem (procent i fyllda rapporter i tid är bonusgrundande) och i den mer personliga kontexten kan det vara mer direkta belöningar (när jag har sprungit får jag ta en kall öl).

Ett annat sätt att försöka påverka ration är att tillföra negativa konsekvenser (eller hota med) om beteendet inte utförs.

Problemet med de tillförda konsekvenserna är att när du har en negativ Response Cost & Benefit Ratio i grunden så måste en hel del resurser avsättas till att upprätthålla det artificiella konsekvenssystemet. Någon måste se till att beteendet övervakas och dokumenteras. Den belöning som ges måste fortlöpa för om den minskar eller försvinner riskerar den uteblivna belöningen att upplevas bestraffande. De negativa konsekvenserna som tillförs riskerar dessutom att bli ganska tandlösa då det finns en tendens till att det eftersträvade beteendet endast utförs när den som kan dela ut bestraffningen är närvarande (ögontjäneri).

Risken är att de tillförda konsekvenserna inte påverkar grundförutsättningarna, d.v.s. att det är jobbigare att utföra beteendet än vad det ger i vinst i form av naturliga belöningar. Vilket naturligtvis leder till att beteendet försvinner när vi av en eller annan anledning inte längre är beredda att använda de resurser som krävs för att upprätthålla de artificiella konsekvenserna.

Den stora utmaningen för alla som vill lyckas med beteendeförändringar under dessa omständigheter är att försöka komma åt de naturliga konsekvenserna. D.v.s de konsekvenserna som inte kräver yttre resurser utan som följer på beteendet på ett logiskt sätt. För joggningsexemplet gäller det att joggingturen i sig blir njutbar och inte bara plågsam.

För att lyckas måste uppmärksamheten riktas mot både vinstledet såväl som kostnadsledet. T.ex. kan ett beteende som i kostnadsledet har att det tar tid från andra mer meningsfulla eller roligare aktiviteter försöka läggas på tider då färdigställandet av arbetsuppgiften leder fram till att en roligare uppgift får påbörjas (ditt ”pet-project”). Ett annat exempel är arbetsuppgifter som innebär monotont ensamarbete som kanske kan tillföras ett mer positivt värde i vinstledet om de tillåts att genomföras i en mer social kontext.

Och kanske ligger svaret på frågan varför det är så svårt att bli en joggare i det enkla faktum att det saknas en joggarkompis!