Ambitionen att bidra med idéer som skall hjälpa individer och organisationer att utvecklas är något exceedobloggen delar med de flesta andra bloggar inom genren. Även om utgångspunkten och perspektiven kan vara olika så är det i huvudsak samma fenomen inom arbetslivet som vi försöker att beskriva. För den som är aktiv och följer ett par olika bloggar ges möjligheten att få den utmaning man själv står inför belyst utifrån flera olika synsätt och förhoppningsvis även olika uppslag till hur utmaningen skall angripas. Tillsammans med min gode vän och f.d. kollega Kristos Tsilkos som driver bloggen aktiva val är dagens blogginlägg ett gemensamt ämne som presenteras ur varsitt perspektiv på respektive blogg.

Det ämne vi har valt är rädsla och hur vår förmåga att utmana den egna rädslan är en förutsättning för en framgångsrik utveckling. Jag kommer här på exceedobloggen att beskriva fenomenet ur mitt beteendepsykologiska perspektiv och Kristos kommer att beskriva fenomenet ur sitt existentialistiska perspektiv. Läs båda och se hur de olika perspektiven kan berika dig!

Ett visst mått av oro och ängslighet är bra att ha. Ett visst mått av social oro hjälper oss att lyssna in andra och uppföra oss socialt acceptabelt. Ett visst mått av katastroftänkande gör att vi är försiktiga med att ta alltför stora ekonomiska risker. Oron för att något skall hända dina barn gör att du kräver att de skall sätta på sig en cykelhjälm, osv.

Rädsla är något väldigt funktionellt när det hjälper oss att hantera faktiska faror. Baksidan är när rädslan vill hjälpa oss att hantera ofarliga situationer eller situationer med låg risk. Att träna på att utmana sina rädslor och att utforska dem bättre kan vara bra sätt att komma vidare i den personliga utvecklingen.

Tänk dig att du blir ombedd att göra en lista över vilka beteendeförändringar du skulle behöva göra för att bli bättre på att uppnå dina mål. En sådan lista skulle bestå av beteenden som du skulle behöva göra mer av (eller börja med) samt de som du skulle behöva göra mindre av (eller sluta med). Sannolikt skulle din lista (precis som min) ha få överraskningar, rent intuitivt har vi säkert redan gjort denna övning och samlat på oss en lista av ”jag borde…” och ”jag borde inte…”.

Nästa steg av detta tankeexperiment är att du efter någon månads tid blir ombedd att åter gå igenom din lista för att se vad du har kunnat genomföra. Förhoppningsvis har du påbörjat en del beteenden som du också fortsatt med då du sett att de har varit funktionella, en del beteenden har du sannolikt börjat med och slutat med igen eftersom de inte gav de effekter du hoppats på. Slutligen har vi de beteenden som fanns med på listan men som du aldrig ens försökte att börja med. Självklart kan det finnas praktiska anledningar till att de inte blivit genomförda men det finns god anledning att vända det granskande ögat mot sig själv och fundera över hur dina egna känslor inför beteendet har påverkat det klena resultatet. Kanske har vi här ett beteende som är påverkat av rädsla, där du genom din inlärningshistoria har lärt dig att konsekvenserna av beteendet är obehagliga och som du därför har lärt dig att undvika.

Rädsla är en medfödd affekt och något som är väldigt funktionellt. Rädslan hjälper oss till en hypersnabb informationsbearbetning och försätter kroppen i flyktläge redan innan vi fattat vad som egentligen är faran. Rädslan har ett högt överlevnadsvärde då den får oss att sätta oss i säkerhet utan att vi skall behöva göra en genomtänkt riskanalys först.

Då vi ser en spräcklig trädgren ligga på stigen framför oss så hoppar vi undan som om det vore en orm, detta kan kanske se löjligt ut men är ett betydligt bättre alternativ än att plocka upp en orm från stigen för att bedöma om det var ett riktigt hot eller bara en ofarlig pinne.

Problemet med rädslan är dock att den inte följer rationalitetens lagar. Vi är rädda för saker som inte är farliga (svenska spindlar, få kritik och prata inför grupp), vi generaliserar rädsla till fler (ofarliga) situationer och genom undvikande så skapar vi en dysfunktionell inlärningsspiral. Den naturliga responsen på rädsla är att undvika faran och när vi lyckas med det reduceras rädslan i stunden. På så sätt blir undvikandet förstärkt. Problemet med detta är att vi genom undvikandet aldrig kommer i kontakt med de verkliga konsekvenserna och aldrig får möjlighet att utforska hur farliga de är på riktigt. Vi får heller inte möjligheten att komma i kontakt med eventuella positiva konsekvenser eller de mer långsiktiga konsekvenserna av beteendet.

Ta som exempel en person som känner obehag att prata inför grupp. På en arbetsplats kommer den personen få lägga mycket energi på att hålla sig undan när dessa uppdrag delas ut, att se till att arbetskamrater tar över dessa uppgifter, att undvika att få frågor på möten etc. I ett kort perspektiv slipper personen sin rädsla och slipper utsätta sig för potentiella negativa konsekvenser (göra bort sig) men personen går även miste om de positiva konsekvenser som uppskattning, andras intresse och egen stolthet samt långsiktiga konsekvenser i form av karriärmöjligheter.

Ur ett organisationsperspektiv kan vi också se hur rädslor påverkar prestation, t.ex. genom att viktiga arbetsuppgifter undviks eller skjuts upp, genom att arbetsuppgifter tar omotiverat lång tid att genomföra (prestationsångest, rädsla för att göra fel), genom att dumma förslag blir oemotsagda (konflikträdsla) etc. Dessa beteenden kan självfallet vara effekter av att man faktiskt försöker undvika riktiga hot som bestraffande eller kritiska chefer (och arbetskamrater). När så är fallet är det viktigt att arbeta med dessa konsekvenssystem.

Det kan också vara individens inlärningshistoria som gör sig påmind på arbetsplatsen. Även här kan organisationen, utan att egentligen avse det, vara en del i att understödja ett dysfunktionellt undvikande. Av rent empatiska skäl kan det vara lätt att låta den osäkre slippa undan presentationer eller att låta den nitiske få en extra dag för att slutföra rapporten. I praktiken blir dock detta ett sätt att förhindra personen att komma i kontakt med de verkliga konsekvenserna och på så sätt utveckla nya beteenden.

Att utmana de egna rädslorna och göra de saker vi vet att vi borde men som känns obehagliga kan öppna dörrar för nya upplevelser. Vissa av dessa upplevelser kan självfallet vara mindre trevliga men det kan även gömma sig positiva upplevelser bakom dörren, vad som gäller just för dig kan varken du eller någon annan veta innan du antagit utmaningen.

Som råd på vägen skulle jag vilja nämna dessa tre hållpunkter att ta sikte på:

• Skapa en “ångest trappa”.Om obehaget av det nya beteendet känns alltför stort försök att se om du kan bryta ned beteendet i olika nivåer (beroende på hur stort obehaget är). Att prata inför grupp kan tillexempel delas upp i nivåer mellan ”att yttra sig på teammötet” till ”att presentera mitt arbete på en konferens”. Sedan blir arbetet att arbeta sig uppåt i denna “ångesttrappa”.

• Koppla beteenden till dina värderingar. Fundera över varför det är viktigt för dig med denna beteendeförändring. På vilket sätt skulle ”att prata inför grupp” bidra till en bättre tillvaro för dig? Att koppla beteendena till positiva värden gör att du har lättare att stå ut med obehagen i stunden.

• Träna på att göra något läskigt varje dag och bli bättre på att uthärda obehaget. Det finns massor av beteenden runt omkring oss som vi känner ett större eller mindre obehag inför, de flesta av dessa saker är faktiskt helt ofarliga. Genom att kontinuerligt utföra olika (ofarliga) beteenden kopplade till obehag så lär vi oss att bättre uthärda rädsla och oro och blir bättre rustade att ta oss an våra verkliga utmaningar.